onsdag 12 januari 2011

Känslan av att Pugh var bäst på första skivan

Då och då poppar det upp skivor som förändrar allt över en natt.
I Sverige på 60-talet blomstrade popmusiken. Band som Ola & The Janglers och Hepstars drog land och rike runt och spelade inför skrikande tonåringar. Inspirerarde av den engelska popvågen med tighta brallor och långa luggar var det svenska språket bland det töntigaste som fanns. Svenska var för schlagers och visor och allt annat som mamma och pappa lyssnade på. 1969 skulle allt det förändras.


Pugh Rogefelts debutplatta "Ja, de ä de" slog ner som en blixt från klar himmel med sing tunga psykadeliska rock, smittsamma refränger, finstämda gitarrslingor och lekfulla och inte sällan rent tramsiga texter på det egna språket. Men kombinerat med det otroligt häftiga sound sound som virituoserna Jojje Wadenius och Janne "Loffe" Karlsson (Han har, tro det eller ej inte bara åkt kanalbåt och garvat hela sin karriär. Men det kan vi prata om i ett annat inlägg.) så låter språket fantastiskt coolt. Pugh lyckas med det ingen av de andra samtida banden vågade göra. Rockmusik på svenska.

Och så undrar folk varför man gillar vinylskivor.

Jazzfantasten och skivproducenten Anders Burman kände att det fanns något stort och framför allt nytt i de demotaper som då tjugoåriga Torbjörn "Pugh" Rogefelt hade skickat in till skivbolaget Metronome. Här gällde det att agera snabbt. Så han handplockade Jojje och Janne, de coolaste katterna som vandrade på stockholms gator 1969 (som sagt; mer om det i ett annat inlägg.)som musiker åt Pugh. I studion fick de gemensamt arbeta fram det sound som de själva ville ha och det visade sig att de tre hade i stort sett samma tankar om hur skivan skulle låta.
Den här gången, som så många andra gånger slog Burman verkligen huvudet på spiken. Det blev ett fantastiskt resultat.


Med låtar som Här kommer natten, Surabaya Johnny och Små lätta moln har den här skivan sin givna plats i svensk rockhistoria. Plötsligt var det helt ute igen att sjunga på engelska. Och om ni någon gång undrat varför i stort sett inga band på sjuttiotalet gjorde just det så har ni svaret här.

6 kommentarer:

Randiga Tråden sa...

Vad underbart att du skriver om det här, det var min tonårstid och jag växte upp med dessa låtar. härligt, mer.

Erik sa...

Vad roligt att du tycker om det! det här en av de bästa svenska skovorna som släpts och det kommer att komma mer om musik och skivor i bloggen framöver. Bland annat har jag precis budat hem en skiva på tradera som jag har letat efter bra länge och aldrig lyckats få tag på. Den är från samma år som "Ja, de ä de" kan jag avslöja men resten får du vänta på!

Fru. Jensens Magiske univers af ting og hændelser sa...

Ja, dem hørte jeg også. Helt ovre i Danmark. Hvad skete Hænder der med Peps blods band?
Hilsen Iben

Eli sa...

Jag såg Pugh, Loffe och Jojje på Hotell havsbaden i Grisslehamn för ett par år sedan. Fantastiskt bra var de! Och ja, Loffe är ju som sagt mer än hö-hö. Kul inlägg!

Erik sa...

Åh, jag missade dem då de var ute och turnerade med nya skivan. Kul att de fortfarande är så pass bra!
Peps Blodsband håller fortfarande ihop, släpper skivor ungefär vart femte år och turnerar flitigt, dem har jag faktiskt hunnit med att se ett par gånger. Otroligt bra live!

Fru. Jensens Magiske univers af ting og hændelser sa...

Då for jeg åka til sverige og gå på koncert. Tack så mycket
Iben